Min sexveckorsillusion
Min magkänsla stämmer alltid. Det här var ganska väntat, fast kanske inte på detta sättet. Å andra sidan kan man nog aldrig förbereda sig heller...
Har en bild, en illusion av dig där allt är perfekt. Från topp till tå, allt runtomkring och allt som har med dig att göra. Pratade med min kära vän om detta och kom på mig själv med att säga "Han är helt perfekt om man bortser från alla hans problem och sättet han är på" Yeah! Klokt sagt, klart som fan han inte är perfekt! Men i sådana här stunder är det svårt att se det dåliga, men så fort jag börjar prata om det ser man allt mycket tydligare. I början kan man gå med på vissa saker, men frågan är: Hur länge hade jag stått ut med en person som vill ändra mig? "Va duktig du var som inte blev dramatisk innan" Tack? Ska jag få ett tuggben nu när jag varit så duktig och lydit dina order? Nejnejnej. Jag hade inte stått ut. Det gäller bara att tänka positivt. Eller tänka negativt, på det dåliga som jag fan inte tänker vara med om en gång till. Egentligen överväger det dåliga, men det fanns ju saker som var bra också, annars hade jag ju aldrig stannat. Man kan bli tokig av detta, jag lovar. Men jag kommer inte hamna där, jag måste tänka klart, tänka negativt. Fast positivt. Duger inte jag som jag är, så är det inget att diskutera egentligen. Jag är den jag är, dramatisk eller ej. Suck!
Imorgon ska jag ut och testa på livet på landet. Tänk vilken underbar person som står där och tar emot mig med öppen famn, lyssnar på mina problem, trots att situationen är som den är. Det där kallar jag vänskap, det där är nånting äkta...
Det här är bara...spel? Jag hade fått ge så mycket av mig själv, utan att få något tillbaka. Jag kan inte vara din stabilitet, ge dig stöttning och bry mig när jag inte får nåt tillbaka. Jag vill inte vara vid din sida bara för att du ska må bra. I en relation ger man och tar man. Sen är jag så jävla känslosam också, efter sex veckor borde det inte vara så här. Så jag hoppas det är lika ytligt som du är... Det måste det vara. Det var så lätt att bara fly, efter 1 år där det varit lite krassligt i slutet så stod du där och bjöd på spänning, klart man inte säger nej. Men mer än så var det inte, du är en person som är väldigt...speciell, väldigt komplicerad. Önskar bara jag kunde se det tidigare. Men det är iofs lögn, visst fan såg jag det... Men att erkänna för sig själv och för andra att man precis blev åsidosatt och förnedrad av en jäkligt arrogant person är inte så jäkla skoj. Så det var bara att svälja och tänka hela tiden på hur man va, sa och vad man gjorde. Nej och åter nej, jag förstår ju hur fel det är. Jag kommer älta hur fel det är ända tills jag går med ett leende på läpparna igen. Och efter en enda dag så känner jag att jag är på rätt håll... Kanske för att det är ytligt, vad vet jag?
Nu ska jag få lite mat i mig, ta tvätten och gå o lägga mig och tänka återigen på hur tacksam jag är för att du finns, och för att du låter mig komma in, lyssnar och finns och bryr dig. Som jag sa, det där är nånting äkta och det har det fan varit ända från början.. Så det är ju inte utan att man tänker - vad gick fel? Har haft tankarna åt ditt håll ett par gånger, men i lördags blev det så definitivt. Gissa om det snurrar i huvet på en. Åh gud. Fan va skönt att få säga det utan att någon gnäller. Åh gud åh gud åh gud åh gud.
Om 12 dagar åker hela familjen till Bulgarien. Gissa om det behövs! Jag ska bara vara...jag... Underbart!
